Sov gott mamma!!!

Den 12/9 kl 21.55 somnade min mamma in på onkologen på visby lasarett!

Vid sin sida hade hon mig min syster och min bror. Att ligga vid mamma i sängen och höra hennes små andetag dela hennes kudde som när van var ett litet barn kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat 90 min senare lämnade hon oss.

Jag låg på en anhörig säng brevid henne och lyssnade kunde inte förmå mig att soma, jag blundade bara. Jag kände en lätt dutt i madrassen vid mina fötter , då jag tittade upp förväntade jag mig att min bror skulle stå där vid fotändan av sängen och fråga mig om allt var ok, men det var ingen där. Jag blundade några sekunder till innan jag gick upp. jag gick upp ut genom korridoren och bort till matrummet på avdelningen där låg min bror i soffan och vilade, det var alltså inte han som varit inne på rummet nyss och spelat mig ett spratt som han alltid annars gör. När jag kommer tillbaka till rum 13 står min syster vid mammas säng och säger att mamma hostat till, jag går fram och torkar henne lätt om munnen och trycker på larmet. Min syster tittar på mig - är det dags nu?

- ja, de är det, blev mitt svar. Jag springer tillbaka genom korridoren hör larmet och ser dom blinkande siffrorna blinka rött i taket, 13.

- Min bror det är dags skriker jag! Sömndrucken flyger han upp och vi springer tillsammans in på rummet ännu en pust sen är hon borta.. Vår lilla mamma, äntligen fri.